Vi övar krigets lagar för sällan

Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.

När uppnår Försvarsmakten operativ förmåga? Frågan kan kanske tyckas konstig. För visst har vi väl redan i dag operativ förmåga? Förmodligen! Eller kanske inte. Det beror väl också på vad vi egentligen menar när vi pratar om operativ förmåga. När det diskuterades på Folk och försvars rikskonferens i Sälen 2017 så menade man att det handlar om materiel, personal, utbildning, övning, samarbeten, planering, logistik men också om sådant som mod, vilja och laganda. I det går det sedan att gå ner djupare på dessa områden och bland annat fundera på vad det är vi utbildar på och hur vi övar.

Genom att Sverige är statspart och har ratificerat ett stort antal internationella konventioner har vi genom flera av dem också påtagit oss en tvingande utbildningsskyldighet av den militära personalen om vad dessa konventioner innebär och hur vi ska bete oss för att följa dem. Även regeringen har i en förordning ställt krav på Försvarsmakten att vi ska utbilda på detta. Utan tillräcklig kunskap och förståelse, förvärvade genom utbildning och övning, för vad folkrätten medger eller vad som anges som otillåtet finns en uppenbar risk att enskilda soldater, sjömän och chefer beslutar eller agerar på sätt som inte är tillåtna. Sådana beslut eller ageranden kan dels medföra straffansvar för den det berör men också skada förtroendet för svensk militär personal, för Försvarsmakten som helhet och Sveriges internationella anseende.

Den internationella humanitära rätten – krigets lagar – är en del av folkrätten och utgör grunden och basplattan för hur den militära väpnade striden kan och får föras. Men alltför många gånger övar vi i en bristfällig kontext där vi inte behöver ta hänsyn till det omgivande samhället med civilbefolkning, civil egendom och infrastruktur. Men så kommer inte ett kommande konfliktscenario att se ut. För handen på hjärtat – hur ofta övar vi med ett scenario där det finns civilbefolkning och civila objekt att ta hänsyn till i operationsområdet. Och att öva innebär att ha det med i övningar redan från plutons- och kompaninivåerna.

» För handen på hjärtat – hur ofta övar vi med ett scenario där det finns civilbefolkning och civila objekt att ta hänsyn till i operationsområdet. «

Vi kan nästan dagligen höra anklagelser om folkrättsbrott från den pågående väpnade konflikten i Ukraina. I huvudsak är det brott som begås av ryska militära enheter mot civilbefolkningen och civil egendom vi kan läsa om. I betydligt mindre omfattning kan vi läsa om brott som begås av ukrainska militära enheter eller civila, eller att vi inte reflekterar över dem som brott mot krigets lagar. Dock så förekommer det, och är även de brott mot krigets lagar. Det spelar nämligen inte roll vilken part som är angripare respektive försvarare – krigets lagar gäller lika för alla parter oavsett vem som angripit vem eller vilka bakomliggande orsaker angreppet har. Att den andra parten inte respekterar krigets lagar ger heller inte den egna sidan rätt att bryta mot dem. Om vi lämnar de ryska övergreppen utan att för den skull bortse eller minimera deras förehavanden, och tittar på vad Ukraina gjort, så är det motsvarande ageranden som även svenska soldater och förband skulle kunna göra sig skyldig till vid nationellt försvar i händelse av ett väpnat angrepp på Sverige. 

• Civila har uppmanats beväpna sig och delta i striderna: Huvudregeln är att civila inte får delta i fientligheterna, men om de skulle göra detta så förlorar de sitt skydd som civila och blir ett militärt mål under den tid de deltar.

• Krigsfångar har skjutits: En kombattant som ger upp striderna och ger sig som krigsfånge har rätt till krigsfångestatus. Denna status ger krigsfången rätt att bli behandlad på ett humant sätt, där alla former av repressalier, våld, tortyr och dödande av krigsfången är förbjudet.

• Sårade krigsfångar nekas sjukvård: En sårad motståndare som omhändertagits som krigsfånge har rätt att få den vård som skadan kräver.

• Ukrainska kombattanter eller deras militära materiel blandas på platser med civila eller civil egendom: Även en försvarande part har en skyldighet att inte gruppera egna förband eller lagra militär utrustning i närheten av civila eller civil egendom. Om så ändå sker och angriparen attackerar det militära målet med civila följdskador kan det vara svårt att anklaga angriparen för följdskadorna. En angripare skulle också i sådana fall kunna hävda att försvararen använder civila som mänskliga sköldar.

• Såväl militära som civila ukrainare har uttalat hot om hämnd och repressalier mot de ryska styrkorna: En kombattant har en laglig rätt att ta del av stridigheterna och därmed rätt att bekämpa motståndarens kombattanter och militära mål. Men vare sig civila eller kombattanter får utsättas för hot om hämnd eller repressalier.

• En ukrainsk civil pro-rysk politiker har gripits och frihetsberövats, och används i fångutväxling: En civil person får endast gripas om vederbörande begått ett brott eller utgör ett hot mot staten. Ett sådant rättsärende ska hanteras utifrån nationell lagstiftning. Civila frihetsberövade får inte utgöra del av utväxling av krigsfångar.

De brott mot krigets lagar som Ukraina begått kan mycket väl också utföras av svenska soldater och förband vid ett väpnat angrepp på Sverige. Generellt är utbildningsståndpunkten bland svensk militär personal alldeles för låg. Men det beror främst på att vi själva har byggt in ett motstånd mot att ta hänsyn till den internationella humanitära rätten i vår verksamhet och i våra utbildningar och övningar. Det kommer fram i kommentarer som att det ”stör” när vi utbildar för ”riktig” militär verksamhet. Eller som i den studie som FOI genomförde efter Aurora 17  där det framkom svar som att i händelse av väpnad konflikt på svenskt territorium, till exempel vid en invasion av främmande makt, så gäller inte hänsyn till civilläget och civilbefolkningen. Flera av de intervjuade ifrågasatte även den internationella humanitära rätten eftersom de antar att motståndaren antagligen inte kommer att respektera den.

Personliga uppfattningar och antaganden har här alltså fått en större spridning och genomslag i organisationen än att Försvarsmakten fullgör sina åtaganden utifrån den internationellt tvingande utbildningsskyldigheten och regeringens krav. Ett annat sätt att åskådliggöra organisationens syn på den internationella humanitära rätten är vilka resurser som finns. Det finns i dag en (1) person i hela Försvarsmakten som jobbar heltid med utbildningsfrågor i folkrätt. Därtill är det kravställt att det vid varje förband, skola och centra ska finnas en person med tillikauppgift som lokal folkrättsföreträdare. Dock saknar omkring en fjärdedel av alla förband, skolor och centra denna lokala folkrättsföreträdarresurs.

Då kan konstaterandet bli att eftersom vi inte utbildar personalen tillräckligt och vi inte övar i ett sammanhang där vi behöver ta hänsyn till civilläget så går det att ifrågasätta om Försvarsmakten har den operativa förmåga som krävs för att utföra vår huvuduppgift – väpnad strid – i enlighet med internationell humanitär rätt och i den stridsmiljö som en eventuell väpnad konflikt i Sverige kommer att äga rum i. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post